Antidiskrimineringsarbete i Umeås skolor

Uppsatsen och rapporten med utökade resultat tar upp hur skolorna organiserar arbetet, skolornas förutsättningar för att arbeta med aktiva åtgärder och de framgångsfaktorer samt utmaningar som uppmärksammas i intervjuerna.

Rättighetscentrum Västerbotten bad Mya berätta om bakgrunden till uppsatsen och lyfta fram några av de viktigaste resultaten och slutsatserna.

Varför valde du att titta på skolornas förebyggande- och främjandearbete?

Det var i dialog med er på Rättighetscentrum Västerbotten som idén växte fram. Det fanns inte så mycket tidigare forskning och studier kring det. Men också för att skolan är en så viktig plats. Den är en normskapande institution som har stor inverkan på nya generationer.

 Skolan har ett uppdrag att bedriva ett målinriktat arbete för att motverka alla former av diskriminering och främja elevers lika rättigheter och möjligheter. Genom en lagändring fick utbildningsanordnarna ett ännu tydligare formellt ansvar. Men jag ville ta reda på hur ledning och personal på skolorna arbetar praktiskt. Hur de ser på problemet med diskriminering, hur de organiserar arbetet och vad det får för effekter.

Vad visade undersökningen?

Att skolornas arbete mest fokuserar på elevernas upplevelse av trygghet och trivsel. De undersöker också om eleverna upplevt kränkningar. Men de har inte lika stort fokus på att kartlägga riskerna för diskriminering i den specifika verksamheten eller hinder för att eleverna ska ha lika villkor och möjligheter. Det leder till att skolornas arbete och insatser mer riktar in sig på att hantera och åtgärda effekterna av problemen, snarare än att formulera åtgärder som fokuserar på problemen och hur de kan förebyggas.

Det kan exempelvis handla om att personalen för samtal om hur man hanterar kränkningar eller verbala trakasserier mellan elever istället för att hitta insatser där man fokuserar på de normer som skapar ett kränkande språkbruk. Nu ses kränkningarna som ett individproblem där vissa elever behöver ändra sitt beteende eller språkbruk. Man riskerar genom det att missa hur enskildas beteenden hänger ihop med samhälleliga normer som också påverkar skolledningen, personalen och skolans verksamhet. Det leder till att många insatser blir reaktiva och man får hantera problem när det gått för långt istället för att ligga steget före.

Du skriver att flera av dem du intervjuade tycker att det förebyggande och främjande arbetet är svårare att få till än det åtgärdande arbetet. Vad är egentligen skillnaden på insatser som åtgärdar, förebygger och främjar?

Jo många såg det som svårt. Några skolor som hade formulerat främjande och förebyggande insatser i handlingsplanen fick i praktiken ändå mest lägga resurser på att hantera uppkomna situationer och utreda anmälda kränkningar.

Men främjande insatser handlar om att stärka positiva egenskaper som redan finns i verksamheten. Det kan röra sig om initiativ och satsningar för att bygga på tidigare insatser och skapa förutsättningar för inkludering.

Förebyggande insatser handlar om åtgärder som man utformar utifrån en undersökning av risker för diskriminering och hinder för lika villkor. Det behöver inte ha hänt något utan det är initiativ som tas innan, för att undvika diskriminering.

Åtgärdande insatser handlar om att hantera det som redan har hänt. Man får göra vad man kan för att lösa situationen och minska de negativa effekterna för dem som påverkas.

Hur organiserade skolorna arbetet med aktiva åtgärder?

Alla skolor jag var i kontakt med gör någon typ av kartläggning och det finns intresse för att formalisera arbetet med aktiva åtgärder.  De flesta hade en arbetsgrupp, i form av ett trygghets- eller likabehandlingsteam, som ansvarade för arbetet men på en skola var det skolkuratorn som ensam arbetade fram planen och såg till att den genomfördes.

Kunde du avläsa något om vad som gjorde att arbetet i en arbetsgrupp/team fungerade bra eller mindre bra?

Det som lyftes som positivt var att rektor eller biträdande rektor var med i gruppen. Även att arbetsgruppen bestod av personer med olika funktioner och roller. Som att det var klasslärare från olika årskurser representerade, vilket bidrog till att arbetet blev mer integrerat i hela skolan. En annans sak var att det fanns avsatt tid för regelbundna sammankomster.

På vilket sätt tyckte dem du intervjuade att rektorn skulle ta sitt ansvar?

Flera ville att rektorerna skulle sätta agendan och tilldela resurser i form av tid men också möjliggöra kompetensutveckling för personalen. I praktiken var det olika hur involverade rektorerna var. På vissa skolor hade de delegerat ansvaret och på andra var de aktiva och delaktiga hela vägen.

Enligt lagen ska arbetet med aktiva åtgärder ske enligt en process i fyra steg där skolorna fortlöpande arbetar med att kartlägga verksamheten, analysera resultaten, ta fram och genomföra åtgärder för att sedan följa upp och utvärdera. Om vi börjar med det första steget: Kartläggning. Hur arbetade skolorna med att undersöka risker för diskriminering?

De nuvarande kraven på aktiva åtgärder, som beskriver att skolorna ska kartlägga risker för diskriminering utifrån alla sju diskrimineringsgrunderna, har inte funnits så länge. Många av de intervjuade upplevde att de inte har så bra koll på vad arbetet med aktiva åtgärder egentligen innebär eller vad det tillför. Att kartlägga förekomsten av kränkande behandling, trivsel och trygghet har skolorna gjort sedan länge. Men man saknar rutiner för en kartläggning av risker och hinder när det kommer till diskriminering och elevernas möjligheter till en skolgång på lika villkor.

Vissa jag intervjuade ansåg inte heller att diskriminering eller trakasserier var ett problem på deras skola, men det är ju svårt att veta vad som är problem eller hur omfattande riskerna för diskriminering är om vi inte undersöker dem!

Vilka metoder använde de skolor som undersökte risker för diskriminering?

Enkäter ansågs bra för att svaren är enkla att sammanställa, går att kvantifiera och följa över tid om de ställs på samma sätt.  Men det kanske inte är nog när det gäller kraven på elevers delaktighet om eleverna inte också får vara med i analysen av resultaten eller föreslå åtgärder.

Flera av de intervjuade tyckte trygghetsvandringar var ett bra komplement till enkäter. De menade att det går att utöka vandringarnas fokus på trygghet till att även undersöka vilka normer som är rådande i olika delar av verksamheten.

Samtal med elever och klasser kan också vara ett komplement. Det är då viktigt att tänka på vilka elever som finns representerade. Om man bara tillfrågar t.ex. elevrådet eller om man för samtal med olika klasser och årskurser.

Det blir också viktigt att följa upp insatserna och se vad de får för effekter. Som på en skola där det framkommit att det var elever som upplevde det som otryggt med könsneutrala toaletter. Skolan ändrade då till uppdelade kill- och tjejtoaletter men det riskerar i förlängningen att missgynna exempelvis icke-binära och transpersoner.

Du skriver att många av skolorna inte direkt gjorde någon undersökning eller analys av själva verksamheten-av lektionernas innehåll eller upplägg, vad som hände i klassrummet eller av studiematerialet. Vad beror det på, tror du?

Jag tror vi har svårt för att se oss själva som en möjlig del av problemet. Då många ansåg att problemen istället låg hos eleverna, fanns det ingen direkt anledning att undersöka dessa delar. En skola undersökte dock verksamheten och lärarna fick reflektera över vad de gör i klassrummet, vad de tar upp och använder för litteratur etc. I det fallet handlade det om en engagerad och pådrivande skolkurator som drivit igenom det med stöd av rektor. Att det oftast var skolkuratorer som hade en central roll och ansvar i arbetet är intressant. Kanske ses frågor om att förebygga diskriminering som en hälsofråga, ett sätt att stärka den fysiska- och psykiska hälsan.

På vilket sätt analyseras resultaten?

Det var ofta ganska ytliga analyser och de fokuserade inte på grundproblemet utan snarare på effekterna. Det kunde vara fokus på hur vi kan öka tryggheten på den här platsen? Men inte varför problemet uppstår där eller vad det är ett uttryck för? Överlag lades inte så mycket tid på analys.

Görs anpassningen av åtgärder utifrån analysen?

Vissa skolor gör mest generella satsningar som inte direkt är kopplade till identifierade risker. Det kan t.ex. handla om att man löpande tar upp en diskrimineringsgrund varje månad eller uppmärksammar olika dagar. Andra arbetade både med generella löpande insatser under skolåret och specifika insatser som är kopplade till resultaten från t.ex. trygghetsvandringar.

Endast en skola har med reflektion över det egna arbets- och förhållningssättet i sin likavillkorsplan. De avsätter tid för alla lärare att ha samtal i lärargrupper där de får utrymme att gå igenom litteratur och material. Den skolan avsätter även tid för övningar med elever utifrån specifika metodmaterial.

Kan du säga nått sammanfattande om framgångsfaktorer? Om du skulle ge 3 tips till rektorerna inför deras fortsatta arbete med aktiva åtgärder, vad skulle det vara?

1. Var själv delaktig, sätt arbetet på agenda och försök ta fram konkreta mål för arbetet.
2. Ge förutsättningar för att planen ska bli mer levande. Det är nått som många upplever som svårt men ett tips är att ge tid till personalen att arbeta med frågorna.
3. Att eleverna får bli mer delaktighet i arbetet. Inte bara i kartläggningen.

Om du skulle ge huvudmannen, Umeå kommun, nått tips på hur kommunen kan stötta skolorna, vad skulle det vara?

Samtliga av dem jag intervjuade önskade att det fanns ett urval med åldersanpassade metoder och handledningsmaterial och övningar att använda med elever i någon typ av gemensam materialbank. Nu behöver lärarna lägga mycket tid på att hitta och kvalitetsgranska material och alla gör olika. En gemensam kunskapsbank skulle kunna bidra till att insatserna blev mer likvärdiga och att det inte var lika personbundet vad som togs upp och hur. Även representanterna från elevhälsan efterlyste ett stöd när det gällde urval av material och övningar för olika åldersgrupper. 

Vad tycker du var det mest intressanta resultatet?

Att många av de jag intervjuade ansåg att eleverna är mer kunniga och intresserade av frågor om inkludering och jämlikhet än lärarna. Det kan ju ses som positivt men det skapade en stor osäkerhet och försiktighet hos lärarna. Jag tycker det är synd att lärarna inte riktigt kunde se styrkan med det och istället använda elevernas kunskaper.

Om du skulle göra fler studier, vad tycker du skulle vara intressant att titta vidare på då?

Det svåraste är nog hur man faktiskt och praktiskt ska arbeta för att få till en reell förändring. Jag skulle vilja titta mer på vad och hur skolorna faktiskt gör.